Visst kan vi välja det nostalgiska spåret och gräva ner oss med Riot Grrrl-antologier och Bikini Kill-dokumentärer. Med där lär vi inte stöta ihop med Kathleen Hanna, för hon är fullt upptagen med att etablera sitt mer än 15 år gamla soloprojekt Julie Ruin i samtiden. Här finns lika mycket ilska och energi som förr, och i suggestiva Right Home spottar hon ord som en kvinnlig Johnny Lydon. Det är kombinerat med banalt trallvänliga synthfraser och en egen Einar Örn-hojtande sidekick - på gott och ont - i Kenny Mellman från Kiki and Herb. Det är en märkvärdigt attraktiv kombo, om än bagatellartad, som i Party City fylld av kärleksförklaringar i form av skivnördiga metaforer ("you are my white label remix"). Bäst är Kathleen Hannas Tom Tom Club-anthem Girls Like Us som ironiserande definierar bandet som kvinnor som "carry our passports just in case, you know, we have to go, girls like us are most perfect when we are biting off all of our fingernails".
