Det har gått över femton år sedan The Embassy slog igenom med sin Futile Crimes-skiva, men jag minns ännu hur Boxcar kom att definiera många klubbnätter. Nu är duon aktuell med sitt femte album, inklusive en samlingsskiva, och för att uppdatera mig på soundet, lyssnade jag igenom deras tidigare produktion. Slutsatsen är att det inte har hänt så himla mycket genom åren.
De gör fortfarande luftlätta låtar, någonstans mellan pop, house och electro, Fredrik Lindsons röst är lika karismatiskt naiv, nasal och lätt androgyn och det finns även här något slängigt och nonchalant över ljudbilden. Allt är med andra ord precis som vanligt, med några få undantag. Det ligger en mer melankolisk och en något vuxnare (såklart) känsla över soundet, den där peppiga marimban är väck och dessutom saknas ett spår i stil med Some Indulgence, It Pays to Belong eller You Tend to Forget, det vill säga en låt som stannar kvar även efter att skivan är av.
Ibland är det ett tecken på att musiken är mer hållbar, ibland handlar det rent krasst om att den bara inte är särskilt minnesvärd. Men oavsett vilket, är den ett gott sällskap medan den spelas.
