Jag älskade The Drums när de kom, deras rastlösa pop och den omedelbara hiten Let's Go Surfing. Så hoppade den ena gitarristen av, trummisen började spela live med The Pains of Being Pure at Heart och både sångaren och den andra gitarristen gjorde lite sologrejer och till sist var jag säker på att bandet hade splittrats. Men plötsligt är The Drums tillbaka igen och den här gången precis som de började, bestående av enbart Jonny Pierce och Jacob Graham.
De låter däremot inte riktigt som förr. De låter förorättade, arga och rebelliska, som om de behövde göra den här skivan precis så skev och otillrättalagd som den blivit. Här finns färre catchy melodier och fler hårda gitarrer och bitska punktrummor än förr, det tralliga från The Smiths är bortvalt till förmån för mörkret hos Joy Division och texterna handlar om ilska och hat, om att göra uppror mot Gud och om ensamhet. Det störigaste är när skivan låter som om den gjorts i all hast, med slappa arrangemang och ett repetitivt och disharmoniskt sound, det bästa är när beståndsdelarna trots allt smälter samman till en frustrerad symbios eller när raseriet tonas ned. Detta är duons mildare motsvarighet till The Legends relativt olyssningsbara break-up-skiva Over and Over och jag hoppas att de mår bättre nu. Det vittnar åtminstone det vackra och livsälskande sistaspåret Wild Geese om.
