The Blaze – Dancehall

Sara Berg 00:00 7 Sep 2018

Det är kanske främst för sina genomarbetade och känslomättade musikvideor som kusinerna Guillaume och Jonathan Alric i The Blaze fått uppmärksamhet. Men själva musiken är så bra att den klarar sig lika väl på egen hand, vilket blir uppenbart på debutskivan.

Musikaliskt befinner sig fransmännen i något slags post-Ed Banger-miljö, med mjukt klubbiga, dubbiga och melodiskt elektroniska låtar. Rösterna är twistade för att låta likadant och det är bara på She som Jonathans riktiga tonläge hörs, ljusare och mer truligt.

Jag gillar de drivna och nerviga låtarna bäst, där det ligger något gäckande under ytan. Som Breath eller Rise, men även sorgset vackra Queens och nämnda She, som har en annan närvaro i tonläget. Det är också fint att det ligger ett slags Lejonkungen-vibe över soundet. Ett par av spåren är lite för anonyma eller drar för mycket åt just dancehall-hållet, även om det inte är det albumtiteln anspelar på.

Men det är en mycket skickligt komponerad skiva, där låtarna disponerats som ett soundtrack. Filmen är närvarande även utan bild. 

 
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).

Ala.Ni — Acca

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land