Det fanns en tid då The Afghan Whigs stod och svajade lite mellan sina 90-talsrötter och en vilja att återuppfinna sig själva. Den tiden är förbi. Med det nya albumet How Do You Burn? överträffar de sig själva både i svärta och träffsäkerhet, och känns mer självklara än någonsin.
Flera av bandets största styrkor känns igen; texterna är fortfarande fyllda av mörk poesi och Greg Dullis röst är lika härjande som alltid. Samtidigt känns det mest väsentliga nytt och fräscht. Ljudlandskapet är ett annat den här gången. Det finns mer kick i riffen och melodierna nu, och det är mer än välkommet.
Det börjar stökigt med I’ll Make You See God (en låt som för övrigt är en del av soundtracket till racingspelet Gran Turismo 7, vilket väl får sägas vara talande i sammanhanget). Det är också en av de starkaste låtarna på albumet och en av de röjigaste låtarna bandet släppt ifrån sig.
Kaoset blir däremot inte särskilt långvarigt. Som vanligt pendlar låtarna både i stil och tempo, och i efterföljande The Getaway skulle den illavarslande pianoslingan kunna vara signerad Nine Inch Nails. Här görs också ett speciellt gästspel av bandets bortgångne vän och kollega Mark Lanegan (Screaming Trees), som rör sig i bakgrunden och förstärker textrader som ”Sitting on a wire, hiding on display/Waiting for the night as I destroy the day”.
Det är dock inte det enda gästspelet från bekanta röster. Susan Marshall lånar ut sin röst i den lysande Catch A Colt, Van Hunt gästar i Jyja och Take Me There, medan oldschool-fansens största överraskning ligger i duetten Domino and Jimmy, där Marcy Mays får stå för ena halvan av berättelsen och en riktigt fin sånginsats på det.
Men ingen ros utan taggar. Även om låt nummer åtta, Take Me There, kanske är bandets mest trallvänliga alster hör den inte till deras starkaste, och det är också där någonstans som albumet börjar avta i styrka. In Flames får sägas vara en värdig och passande, om än något lättglömd avslutning.
Som tur är finns det många andra låtar att glädjas åt, och några av dem skulle kunna vara bandets starkaste hittills. För det är i de tidigare nämnda trumfkorten I’ll Make You See God och Catch A Colt, men även Jyja, som det bränner till ordentligt. Sådana låtar får mig att undra ifall detta inte kan vara The Afghan Whigs första steg ut i mainstream-sfären. Huruvida det alls skulle intressera herrarna får förbli osagt.
