På ytan verkar allt stabilt. Afghan Whigs första nya album på 16 år låter som ett Afghan Whigs-album - stort, hårt, mörkt, och med soul som en central ingrediens i grungerocken. Men det håller inte.
Utlevelsen känns ansträngd och tillkämpad, riffen är åldrat tröga, och tyngden har sjunkit ner och lagt sig runt midjan. Den närmast outhärdliga ljudvolymen (fortfarande är deras Stockholmsspelning 1996 det enda gig jag lämnat av omsorg om min hälsa) är numera nedtagen till trivselnivå och de soulinfluenser som brukade ge finess i manglet är numera pliktskyldiga. Royal Cream kommer närmast, och i Matamoros med dramatiska stråkar hittar Greg Dulli lite flykt i rytm och steg. Men när de sedan kokar en geggig soppa på Nirvana, U2 och Isaac Hayes i The Lottery sjunker stämningen igen.
Do to the Beast är ett hyfsat grungealbum, men jämfört med sin samtid är det daterat och jämfört med bandets katalog är det på sin höjd hyfsat. Det som återstår är därmed nostalgivärdet, som var och en bedömer utifrån sina respektive referensramar. Men lite sorgligt är det.
