Den japanska indiescenen blomstrade i mitten av förra decenniet, med artister som Maher Shalal Hash Baz, Shugo Tokumaru och Tenniscoats och en intressant estetik byggd på lika doser trasighet och stillsamt vemod. Nu råder i stort sett mediaskugga, vilket är synd eftersom Tenniscoats har gjorts sitt bästa album hittills. Deras musik är nu mindre avantgarde och lekfull, men i gengäld mer melodiös och vacker. Mognaden och allvaret klär sångerskan Sayas röst, och trots att man inte förstår ett ord av vad hon sjunger (förutom refrängen i frukthitten Papaya) drabbas man av de starkt stämningsladdade låtarna. De exakta melodierna flätas samman med plockade akustiska gitarrer och smakfullt blås och målar upp en bild av en gryningspromenad i självvald ensamhet, ett försiktigt löfte om att bli vän med sig själv.
