Jag faxade med Japan i 36 månader. Betalade en förmögenhet till DHL. Bara för att få den här skivan. Visst, jag kunde gått via svenska distributörer och fått den i brevlådan som alla andra, men hur romantiskt är det? Inte romantiskt alls. Så här är den, [I]The Ending Theme[/I]-recensionen, några månader försent, men med minst nio månader magi: Det finns få saker som vi människor visar större hängivenhet än olyckan. Om en ondsint skapare hade placerat oss på jorden av den enda anledningen att vi skulle lida, så skulle vi ha goda skäl att gratulera oss själva till vårt entusiastiska sätt att ta oss an denna uppgift. Det finns ett överflöd av anledningar till vår otröstlighet: våra kroppars förfall, kärlekens flyktiga obeständighet, umgängeslivets hyckleri, vänskapens kompromisser, vanans dämpande och bedövande effekt. Ställda inför dessa envisa olyckor vore det fullt naturligt att förvänta sig att det knappt finns någon händelse vi mer ser fram emot än det ögonblick då vi ska upphöra att finnas till. Men det finns skäl till att vi stannar kvar. Små japanska skäl att ta i handen och fly verkligheten. Takashi och Sayas Tenniscoats är ett sådant exempel. Har jag berättat att jag sjungit i en gosskör? Jag tror det. Vi var väldigt erkända. Fantastiska, om jag får säga det själv. Vi spelades in på skiva. Min pappa köpte två. Och jag svär vid min ljusa och späda röst, det låter exakt som, vad jag tror är, Tenniscoats sångerska Sayas inledning på [I]In My Blood River[/I]. Borde jag vara glad? Well, jag är glad. Tenniscoats har dragit Do It Yourselfhobbyn så långt att jag måste sätta mig ner. Deras senaste skiva är ett litet Do It Yourself-finger till hela musikbranschen. Det är melodier och musik så vacker att det fungerar som oralsex. Jag skulle kunna berätta hur skör och känslig Saya är genom en forskningsrapport på 86 pärmar, men låt mig istället säga så här, om Saya vore min polispartner, och ibland ser jag henne som så, skulle min kropp vara full av hål. Jag vet inte om jag ska berätta det här, men musiken sätter mig i samma stämning som då jag smälter in i Segal och Hillers [I]Love Story[/I]. Borde jag bli generad? Jag får en speciell känsla i kroppen, som bara kan härledas till något djupt nostalgiskt och mänskligt. Jag tror jag försöker berätta att jag är attraherad. Och om jag nu någonsin träffar en flicka som ser ut som den här skivan låter ger jag nog upp min realistiska världsbild och, som det heter i folkmun, "svävar i väg på ett moln."Skivbolag:
Artist:
