Mitt tidigaste minne av Teddybears är att de på ett väldigt ironiskt sätt åker i en sportbil med Tomas Rusiak. Superlarvigt, men i smyg nynnade jag på den där låten under rasterna. Och där tog liksom relationen slut, tills nu.
Deras femte fullängdare börjar med singeln [I]Cobrastyle[/I], en ganska tråkig historia som gnider sig mot Mad Cobras [I]Trigger[/I]. Den överglänses snabbt av [I]Little Stereos[/I] känsla av somrig reggae och därefter följer [I]Hey Boy[/I] som med tvspelssynthar och den enormt medryckande refrängen gör att jag inte längre hyser så starka tvivel inför denna IT-trio. Jag faller som ett kortspel för barnsligt programmerade electrobeats och förvrängda röster, vet inte vem de tillhör, för det sägs att Patrik Arve inte sjunger något nuförtiden (han dricker mest kaffe läser jag i pressreleasen).
Så det blir lite instrumental musik istället. [I]Black Belt[/I] är en brokig discolåt med flängiga bassträngar och handklapp som kunde vara framlockade av Patrick Adams, den ensamma synthen ekar av Giorgio Moroders fantastiskt ångestfyllda stämningar och jag vill dansa iklädd en polyestercatsuit. Det är en rolig partyskiva att köra på förfesten och dricka sprit till, men inte mer. Även fast jag försöker slå undan tankarna så finns de där: det måste finnas så mycket viktigare musik än det här.
Skivbolag:
Artist:
