I fredags släppte Taylor Swift sitt tionde studioalbum Midnights. Det är den första nya musiken sedan det kritikerrosade Evermore från 2021. Albumet blev snabbt det mest streamade under en dag på flera streamingplattformar.
Taylor har återvänt till sitt samarbete med producenten Jack Antonoff, det betyder till fansens stora glädje att hon är tillbaka i den renodlade popen efter att ha utforskat en folkinspirerad indiemusik. Antonoff har tidigare producerat albumen 1989, Reputation och Lover. Alla dessa ekar tydligt kvar på det nya albumet, även om vissa blinkningar till de senaste mer lågmälda projekten är inkluderade. Majoriteten av låtarna är betydligt mer hitfokuserade, vilket funkar bra på spår som Anti-Hero och Mastermind. De är härliga popkarameller med behaglig ljudbild som känns väl avvägda och texterna är både självmedvetna och relaterbara. Snow on the Beach med Lana Del Rey måste självklart också nämnas, även om Lanas bidrag går rätt obemärkt förbi.
Men tyvärr betyder det också att merparten av låtarna är lättsmälta och teatraliska, lika bekymmerslösa som slätstrukna. Särskilt krystat blir det på låtar som Vigilante Shit och Bejeweled, som blir en slags regression till hämndlystna Reputation-Taylor och det glättiga albumet Lover. Det är karaktärer som hon inte längre bottnar i. Musiken är generisk och rätt anonym pop med avskalade texter, klädda i samma vibrerande bas och produktioner som låter som kopior av varandra.
När projektet presenterades som “13 sömnlösa nätter”, föreställde i alla fall jag mig något mer introspektivt, grubblande och drömskt. Resultatet blir istället ett konceptalbum där konceptet inte är helt tydligt. Trots att hon är tillbaka i den personliga bekännelsepopen, bleknar texterna till bakgrunden.
Men det finns vissa ljusglimtar. Förutom de 13 spåren som släpptes vid midnatt, överraskade Swift med ytterligare sju spår på en 3 AM Edition som släpptes tre timmar senare. The Great War, High Infidelity, och Would’ve, Could’ve, Should’ve har den där melankoliskt drömska känslan och kalejdoskopiskt glittrande produktionerna som hade passat temat bättre. Låtarna är producerade av The Nationals Aaron Dessner som producerade majoriteten av albumen Folklore och Evermore. Det blir frustrerande uppenbart att han får fram så mycket rikare nyanser och bredare dynamik av hennes låtar. Men det är tydligt att de här tre låtarna är just andrahandssortering som inte kvalade in på det huvudsakliga albumet.
Tonskiftet tillbaka till popen på Midnights har förargat många, och inte minst kritiker. Men det är också det som många av Swifts fans tycker att hon gör bäst. Att Spotify kraschade efter releasen gör det väldigt tydligt. Vi får nog förvänta oss att Swift kommer fortsätta sicksacka mellan genrefack. Men det är just den här dualiteten i kvalité som gör det så svårt att bedöma skivan som ett enhetligt verk, för det är det inte. Det är mer som en katalog. Men vi får kanske komma överens om att albumet är en bra kompromiss, där det finns något för alla Taylor-fans.
