Den som upptäckte Joni Mitchell via Janet Jacksons [I]Got Til It's Gone[/I] och vill ha en snabbguide till hennes bästa album kan klippa ur följande lista: [I]Blue[/I] (1971), [I]The Hissing of Summer Lawns[/I] (1975) och [I]Night Ride Home[/I] (1991). Om man föredrar hennes mer experimentella sida byts en av dem ut mot den suggestiva [I]Hejira[/I] från 1976 - och om man vill göra det enkelt för sig plockar man bara dubbelutgåvan [I]Hits och Misses[/I] från 1996.
Men man kan faktiskt också börja precis här. [I]Taming the Tiger[/I] är vad en engelsman skulle ha kallat "vintage Mitchell": drömskt expressiv och rakt tilltalande på samma gång. Orkestrering är stor och ofta jazzig, men ändå lyckas hon bli lika intim som vanligt. Och ärlig: texterna är osedvanligt vardagsrealistiska och tydliga. Hör bara på den underbara [I]Facelift[/I] och [I]My Best To You,[/I] som båda handlar om den knepiga konsten att åldras med värdighet.
Det är också ofantligt roligt att denna artist, som alltid utmålas som så "seriös" och allvarlig, kan inleda en sång med raden "Det var en mörk och stormig natt". Just det, samma rader som Snobben alltid inleder sina romanepos med. Tro inte för en sekund att det är en slump. Den här damen har humor
Skivbolag:
Artist:
