Om människan ansvarar för effekten av sina handlingar kan Rikard Wolff inte få något annat än en dödskalle i betyg. Utan hans guldskivesäljande debut skulle inte vårens skivutbud se ut som det gör, medreleaser från Regina Lund, Görel Crona och Lena Nyman. Snart kommer välLennart Jähkel med ett album med operaarior också. Och allt är Wolffs fel. Men även om man bedömer Stjärnklara nätter enbart utifrån dess rentmusikaliska egenskaper är det omöjligt att höja betyget mer än ett snäpp. Jag, som är uppvuxen med såväl svensk proggrock som John Lydon, är enganska luttrad man när det gäller svajiga sånginsatser, men även jag får hålla mig hårt i bordet när Rikard Wolff låter stämbanden fladdra över enenergisk Buzzcocks-gitarr i den chockerande proggpunkiga, inledande Den jag vill ha. Det blir betydligt lugnare sedan, med stabila stapelvaror från firmornaWiehe, Lundell och Fredriksson, men det blir knappast bättre. Den ende som når någon slags kreativ kontakt med Wolff är Stefan Sundström, varsliderliga marschmusik flyter perfekt ihop med det skälmska varggrin till text som singeln Vackra pojkar, vackra män är. Som satiriker och retsticka är Rikard Wolff dock ytterst medelmåttig - och som dagbokspoet och känslouttolkare är han, allvarligt talat, direkt förfärlig. Så vad är det så som skapar hans framgång? Kan det vara så enkelt som att folk helt enkelt tycker om honom?I så fall är slutsatsen given: låt Reine i Tre Kronor spela in ett album och den svenska skivförsäljningskrisen är ett minne blott.
Skivbolag:
Artist:
