Sthlmiana – Längtan och resurser

Sophie Winberg 00:00 6 Dec 2019

Dryckeslek: Researcha Sthlmiana och ta en drink varje gång Mauro Scocco nämns.

Fördel: Skitlätt. 

Nackdel: Alkoholförgiftning. 

Via deras egna bolag Strindbergshimmel släpper Sthlmiana vad de själva kallar ”Mauro-pop”. Jag förstår varför de tar upp likheten; som när Dolly Parton skämtar om sina bröst är strategin att det är lika bra att själv äga det alla tänker om en.

För det går inte att missa den musikaliska förebilden. De släpper en moderniserad variant av Mauros pop, lite uppdaterad och lite mer R&B än inspirationskällan, men med samma sound och samma huvudkaraktär. En trettio-någonting som ältar bekymmer medan den vandrar hem i natten - hållning som en ledsen snobben-karaktär - på regniga trottoarer där neonskyltarna speglas i marken.

Att ha en så tydlig musikalisk förebild gör det lite svårt. Ursprungsartistens egna, genuina uttryck går ju såklart aldrig att efterskapa, och ersätts istället av vad som känns som en strävan mot ett förutbestämt mål. Det kan lätt kännas kalkylerat. Men det är också stundtals riktigt bra. Spåren Nattfåglar och Sommarsömn sticker ut som riktigt helgjutna popdängor med ett högtflygande, eget sound.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Sarah Mary Chadwick - Please Daddy

Please Daddy är uppföljaren till the Queen Who Stole the Sky som Sarah Mary Chadwick släppte för nio månader sedan. Det allra första spåret heter When Will Death Come och i den allra första versen medger Chadwick att ingenting har blivit bättre sedan vi sist hördes.

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se

2016 startade Matilda Sjöström från Steget ett simultant soloprojekt. Under namnet Det brinnersläpper hon vad hon själv kallar gråtdisco, ett fri genre som uppmuntrar till fuldans. Bara öppna ögon kan se är det andra albumsläppet under namnet. 

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.