Dryckeslek: Researcha Sthlmiana och ta en drink varje gång Mauro Scocco nämns.
Fördel: Skitlätt.
Nackdel: Alkoholförgiftning.
Via deras egna bolag Strindbergshimmel släpper Sthlmiana vad de själva kallar ”Mauro-pop”. Jag förstår varför de tar upp likheten; som när Dolly Parton skämtar om sina bröst är strategin att det är lika bra att själv äga det alla tänker om en.
För det går inte att missa den musikaliska förebilden. De släpper en moderniserad variant av Mauros pop, lite uppdaterad och lite mer R&B än inspirationskällan, men med samma sound och samma huvudkaraktär. En trettio-någonting som ältar bekymmer medan den vandrar hem i natten - hållning som en ledsen snobben-karaktär - på regniga trottoarer där neonskyltarna speglas i marken.
Att ha en så tydlig musikalisk förebild gör det lite svårt. Ursprungsartistens egna, genuina uttryck går ju såklart aldrig att efterskapa, och ersätts istället av vad som känns som en strävan mot ett förutbestämt mål. Det kan lätt kännas kalkylerat. Men det är också stundtals riktigt bra. Spåren Nattfåglar och Sommarsömn sticker ut som riktigt helgjutna popdängor med ett högtflygande, eget sound.
