Då och då under åren har Steve Earle tittar djupare i nostalgibuteljen. Han har samlat Del McCoury Band runt en ensam gammal mikrofon för att göra bluegrass, han har gjort avskalade hyllningsalbum till sina gamla vänner Townes Van Zandt och Guy Clark. Men att hans 20:e studioalbum är inspelat helt i glorious mono är det inte enbart av nostalgiska skäl, utan handlar om att Steve Earles nedsatta hörsel på ena örat tar bort hans möjligheter att höra och därmed spela in bra i stereo.
Men rustikt är det icke desto mindre. Bakgrunden till och temat för albumet är en gruvexplosion 2010, där 29 gruvarbetare dödades. Den utredning som gjordes avslöjade både omfattande brister i säkerhetsarbetet och sedan försök att gömma bristerna. Intervjuer med överlevande och de avlidnas familjer har blivit en teaterpjäsen Coal Country om händelserna och om den därpå följande rättsprocessen, med Steve Earle som pjäsens ”grekiska kör med gitarr”, som han uttrycker det. Från teaterscenen ger han bakgrunden till alltihop, tydliggör karaktärer och kommenterar händelseutvecklingen med dessa tio sånger.
Bara när han i It’s About Blood med stort allvar räknar upp alla 29 gruvolyckeoffrens namn, ett efter ett, blir det teatralt och tillkämpat. Men Union God and Country och Devil Put the Coal in the Ground är två av många klassiska amerikanska arbetarsånger, med traditionella fioler och steelgitarrer osentimentalt kompletterade med en burdus elgitarr. Med musikalisk stabilitet och övertygelse och auktoritet som få andra är det svårt att tänka sig en bättre musiker än Steve Earle för ett ärligt, rättfärdigt och skitigt projekt som det här.
