Stephen Malkmus fascination för Träd, gräs & stenar (inte naturinslagen) har dryftats både en och två gånger. I Sverige alltså, internationellt har intresset för just den aspekten av den gamla Pavementsångaren varit lite svalare. (Förutom hos N.Y:s Other Music-anställda förstås, men så har de också setts med armarna kring en begagnad Gösta Linderholmskiva till det halvfacila priset av 70 dollar). Däremot har Spela Själv-fascinationen aldrig satt störande spår hos Malkmus egen musik.
Förrän nu.
För vad är det som skymtar i springorna av de sedvanliga gitarrlekarna och de välartikulerade fyndigheterna, om inte mossa
Borta är alla spår av collegetidens vita raglan-t-tröjor med mörkblå ärmar, och i deras ställe hörs fraset av jordfärgade tunikor mot oborstade skägg.
Borta är dessvärre också hitsen, många av melodierna och det där roliga som Malkmus brukar uppge att han saknade i Pavement mot slutet.
Hans solodebut, pedagogiskt nog kallad [I]Stephen Malkmus[/I], var en överraskande positiv bekantskap när den dök upp för två år sedan. Men så hade också den ena Pavementskivan tröttare än den andra gjort sitt för att hålla förväntningarna till ett minimum.
Den här gången har lättnynnat singelmaterial ratats för betydligt mer svåranalyserade musikstycken och så gott som varje låt består av minst fem av varandra oberoende delar, med taktbyten, röstlägeslekar (bland annat experimenteras det med en väldigt teatral falsett) och inte minst långrandiga gitarrexkursioner. Sången envisas med duktiga, fallande skalor, proggigare än den bäste Dungen-karikatyr.
Faktum är att Malkmus länge balanserat på en tråd: mellan genial och enerverande, karismatisk och självupptagen, vitsig och VITSIG.
Den här gången är avslutande [I]Us[/I], solig och med en behaglig tjejkör, den enda jag helhjärtat kan gå i god för.
S. Mus har gjort det på tok för svårt för sig själv.
Skivbolag:
Artist:
