Pavement är ett speciellt band. Världens största enligt många fans. Och ovanligt kända för den typen av band. Kanske till och med mest kända i genren. De är större än till exempel Silver Jews som trots allt innehåller flera Pavementmedlemmar -- framför allt omtalade frontmannen Stephen Malkmus (även om vissa nog minns honom som Hazel Figurine). Pavement har dessutom funnits längre. Ändå känns de ofta som ett litet band -- som ens eget band och ingen annans. När de var med i SVTs [I]Musikbyrån[/I] kändes de försvinnande små och malplacerade i det okonstiga sällskapet av Lenny Kravitzar och Iron Maidenar som blivit en onödigt stor del av programmets brokiga utbud.
Det senaste året har Pavement omhärdats av ihärdiga rykten om att bandet ska splittras och nästan lika ihärdiga rykten om att Malkmus ska fortsätta på egen hand. Aldrig! sa de flesta. "Det är ett PR-knep", "det går jag inte med på" eller "det skulle Malkmus aldrig göra mot sin barndomsvän och bandkamrat Scott Kannberg", var de tre vanligaste motiveringarna. Det gjorde han.
Med risk för att förolämpa Kannberg och de andra så är det inte utan att fler än jag måste ha frågat sig vad skillnaden skulle bli. Malkmus [I]är[/I] ju ändå Pavement. Själv besvarade han frågan i NME och bekräftade misstanken: "I hate to say it, but it is the same as Pavement but with a different rhythm section. I wish it was a big departure but it's hard to depart from yourself without being a poseur! The live show won't be as fun -- at least at first. But maybe I can step out more on the guitar. Just what the world needs -- more guitar solos."
Malkmus efterlängtade solodebut hade länge arbetsnamnet [I]Swedish Reggae[/I] -- enligt tokrolige Malkmus: "A sub-genre not often covered in media these days" -- men den ratades till förmån för det självbetitlade [I]Stephen Malkmus[/I].
Den låter ungefär som Pavement. Knäpp och spretig men smått fantastisk. Den är poppigare än vad Pavement var och betydligt svängigare än deras sista, "lite mognare" skiva. Texterna är fortfarande -- och till lika stor del -- välformulerat nonsens, rytmerna är mer experimentella och bäst av allt: det påminner ibland mer om Silver Jews än något annat.
Första låten, [I]The Black Book[/I], är en orgie i irriterande gitarrer och inte riktigt min påse men sen går det någorlunda rakt uppåt. [I]Phantasies[/I] har en strålande melodi, Silver Jews typiska pratsång blandat med falsettutbrott, koklockor, handklapp och vansinniga manliga körer. Några onödiga taktbyten, som i och för sig för tankarna till Beatles [I]A Day In The Life[/I], men som man klarat sig bra utan. [I]Jo Jo's Jacket[/I] börjar med ett piano som lovar en hel del, men för att det inte ska bli för allvarligt så hörs en man berätta om när han rakade höften och vad det har inneburit för honom. Eller nåt åt det hållet, i alla fall.
[I]Church On White[/I] är en klassisk amerikansk-college-rock-ballad med en pompös melodi och ett tjockt lager av gitarrer och dåsiga trummor, strax under Malkmus karakteristiska röst. [I]The Hooks[/I] funk-flirt vägs upp av en typisk Pavementmelodi. [I]Mellow Candle Intro[/I] är just bara ett väldigt kort intro.
Bäst är [I]Phantasies[/I], [I]Troubbble[/I], [I]Pink India[/I], [I]Vague Space[/I] och några till. Och om alla de är bäst och flera andra stundvis riktigt bra så får man förlåta gitarrutsvävningarna och den ibland lite onödigt lättsamma inställningen till popmusik. På [I]Vague Space[/I] vill han till exempel, som Mr Broberg of college-rock själv uttrycker det, "blanda precisionen hos Saab, Stefan Edberg och Bergman med de tillbakalutade beatsen från djupaste Trenchtown". Hans totala ointresse att skriva texter som faktiskt handlar om något riktigt eller viktigt får också accepteras. Inga pojke-möter-flicka-teman alls och ändå oerhört charmigt. Det var precis det som var Pavements stora charm och det är också det som är Malkmus charm. Förstås.Skivbolag:
Artist:
