Nästa i raden av unga gymma australiensiska sångerskor efter Cortney Barnett och Jen Cloher är Stella Donnelly, som med sin framfusigt kaxiga feminism och samtidiga smarta popvänlighet får en artist som Lily Allen att framstå som försiktig och nära nog pryd. ”i used my vibrator, wishing it was you”, suckar hon när hon tröttnat på att vänta i Mosquito, och det är bara början på en självklart självsäker rättframhet.
Hela Stella Donnellys debut är proppfull av pophits med melodistyrka lika klockren som i hennes röst. Ibland låter det gullig barnramsa, som i Die, men det är bara för att vagga in omgivningen i en falsk säkerhet så att hon obönhörligt kan slå tillbaka mot ett tafsande äckel i Old Man.
Boys Will Be Boys, om att skylla på övergreppens offer, har redan hunnit väcka uppmärksamhet, och hon drar sig inte ens för att lyfta fram sina aktuella erfarenheter från musikbranschen med textrader om att "You only like me when I do my tricks for you”.
Den sortens rättframma konfrontation är friskt välgörande, precis som Stella Donnellys musik.
