Det börjar med svävande gitarrer och en blinkning åt musikpionjären Laurie Andersons O Superman. Frontfiguren Jason Pierce sjunger som genom en radioapparat om rymdresor och kärlek. Plötsligt väller det över: en stråkorkester flämtar till, röster sjunger i mun på varandra, gitarrerna spelar svepande romantiska melodier, trummorna bankar frenetiskt på. Men allt är kärleksfullt. En kärleksfull kakafoni.
Spiritualized har varit igång länge - 32 år räknar jag till. Nu är de inne på sitt nionde album och här omfamnar de spelglädjen, med en gnutta blues, frijazz, noise, och orkesterrock. Man kan tycka att det är en töntig genreblandning - opunkig och med för lite udd, konstlad etcetera. Själv håller jag inte med, de är del av en strömning i rocken idag som omfamnar stora gester och stora känslor. En slags rockens nyromantik om man vill kalla det så.
Vad roligt det är med en slags manisk maximalism som aldrig känns pretentiös! Trots att frijazzsolon, stråkorkester, gitarrslingor och syntar ljuder samtidigt känns det aldrig påtvingat. Det är snarare intressant att ALLT begär lyssnarens uppmärksamhet. Lyssningen blir på så vis ett slags glädjefyllt sovrande: “Oj, där har vi en skrikande sopransaxofon, och där sväller stråkorkestern! Vad är det han sjunger nu förresten?”
Sen är det inte så att det är ett konstant kaos på skivan. Låten Crazy till exempel är en nästan nödvändigt lugn ballad mitt emellan det annars teatrala och uppskruvade känsloläget. Synd att den inte är så bra. Om jag ska komma med mer kritik så är det väl att kakafonin sällan avtar, vilket innebär att vi sällan får fokusera vårat lyssnande på något särskilt. På vissa ställen saknas skärpan i ljudbilden. Å andra sidan älskar jag kakafonin.
