Med bara Ron Maels två händer på en ensam keyboard (och utan förinspelade rytmer eller annat fusk) och Russell Maels röst och vänliga små danssteg turnerade nyvaknade legendarerna Sparks härom året runt med en avskalad greatest hits-show. Och även om bröderna städat undan alla bijouterier har de fortfarande en katalog fylld av fantastiska sånger från fem (jodå!) decennier. Här trängs alltså glamrockklassiker som Hospitality on Parade och This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us med senare synth- och discoifierade hits som Never Turn Your Back on Mother Earth och The Number One Song in Heaven. Lika generösa är de med mindre uppmärksammade senare pärlor som Singing in the Shower och delar av deras magnum opus The Seduction of Ingmar Bergman, här minus den svenskspråkiga berättarrösten, och en och annan knappt hörd hyperraritet som The Wedding of Jacqueline Kennedy to Russell Mael. Trots de avskalade arrangemangen är intensitet och humör på topp, och den enda invändningen är att en hel del går förlorat med enbart en ljudupptagning. Den som såg showen när den landade i Sverige i höstas vet nämligen att trots att scenshowen var lika spartansk som sättningen var det likväl omtumlande. Applådåskorna mitt i Beat the Clock till exempel blir begripliga enbart för den som vet att det är enda tillfället under kvällen när Ron Mael lämnar sina tangenter för att utföra en halsbrytande och karaktärsraserande dans.
Som greatest hits-samling är Two Hands One Mouth alldeles för udda, och som ingång i en storslagen katalog är den inte alls representativ. Men som souvenir är den förtjusande, och som påminnelse om storheten hos bröderna Mael är den fantastisk.
