Sveriges förenade goda smak går i enad front efter Skåne-bandet med facklor och högafflar. Men The Sounds bara tittar på dem med stora, skånska ögon och fortsätter, helt oberörda, att spela sin okomplicerade rock. Där är välsignelsen av att vara mindre bemedlad. Att inte vara förmögen till självreflektion. Det sparar ångest, sorg och lidande. Där avundas jag bandet.
The Sounds är nu inget band med Hamlet-komplex. The Sounds handlar mer om barnvänlig skolengelska och en vilja av att vara, som det heter i folkmun, "rock". Något som kommer att tilltala Grammisjuryn och merparten av det svenska folket. Men att som andra människor bli upprörda av The Sounds som fenomen tjänar nu ingenting till. Det är som att bli upprörd över en barnboks, i mångas tycke, förutsägbara slut.
Jag önskar mest att bandet inte försökte inta poser de uppenbarligen inte finner sig bekväma i. Att de lär sig ett, till sin begränsade talang, mer passande uttryck. Lär sig att betona rätt ord och vara mera noggranna i sina fraseringar. Det skulle, på ett väldigt enkelt sätt, förhöja kvaliteten.
