Det börjar ju så bra med He´s Simple, He´s Dumb, He´s the Pilot; två låtari en på ett närmast Olivia Tremor Control-liknande sätt. Flippat men medrötter. Retro nouveau utan att slå över i omdömeslöst braksvenneri.Småskaligt, varsamt med frontman Jason Lytles röst som trygg ledstjärnabland kokande syntar, blippande effekter och helt vanliga akustiskainstrument.
Men sedan blir det inte roligare än så. Mycket beroende på att samma formelupprepas gång på gång. Lo-fi-experimenterande möter melodier, Scott 4, Beck,klippa och klistra, ta ut svängarna, göra det oväntade, blanda högt ochlågt. Det infinner sig en viss mättnad när låt efter låt tvångsmässigt måsteinnehålla ett par totalt otippade vändningar som gör mer skada än nytta.Lytle är en extremt talangfull musikmakare, det står bortom allt tvivel.Kanske är han för begåvad eller bara rätt omdömeslös eftersom han intesovrar bättre bland sina idéer. Är det inte i sådana här fullkomligtöverlastade produktioner som en utomstående person skall göra konstnärenuppmärksam på att det kanske inte hade skadat om man tillämpade en vissgallring? Skaffa det till nästa platta, vetja. Då kan det sluta hur bra somhelst.
Skivbolag:
Artist:
