När omslaget till When I Got Home offentliggjordes var det med ens tydligt att det här var en syster till den föregående plattan Seat at the Table. De ser näst intill identiska ut, och med facit i hand så stämde det. When I Got Home är ett minst lika högklassigt album som sin föregångare. Gästar gör bland andra Panda Bear, Earl Sweatshirt, Tyler the Creator, Pharrell och Sampha. Instrumentala stycken får ta plats, repetition är ett ofta använt stilgrepp, och den är både högtflygande och stadigt jordad. De två plattorna smälter nästan sömlöst in i varandra.
Skillnaderna finns istället i ämnena de berör. Seat at the Table spenderade mycket tid på att behandla vad det innebär för Solange att existera i världen, och de yttre omständigheter i vår samtid som påverkar hennes upplevelse. When I Got Home kommer från samma tydliga ståndpunkt, men vänder sig inåt i större utsträckning. Den tillåts behandla ett inre känsloliv - drömmar, förhoppningar och frågeställningar. Mycket talande för plattans teman är monologen i Can I Hold The Mic (interlude), "I can’t be a singular expression of myself/ there’s so many parts/To many spaces/ to many manifestations".
Just nu finns det ingen som gör det Solange gör i närheten av lika bra. Hennes moderna men historiskt grundade musik, där den övergripande arken är lika viktig som det enskilda stycket och slutprodukten är lika delar konst och musik. Men jag kan inte låta bli att känna en viss självisk saknad i insikten av att hon gissningsvis lämnat den kommersiella popen bakom sig för alltid. Hon var en mästare på den, och hennes EP True förtjänade en fullängdare.
