Allt som har med Kristin Hersh att göra verkar handla om sorg, besvikelser, trauman och psykisk labilitet. Hennes band Throwing Muses har lagt ner och för en tid sedan förlorade hon vårdnaden om sin äldsta son. Hon har inte mått speciellt bra på sistone, och när jag lyssnar på skivan känns det som att det är just det jag förväntas höra och känna. Jag hör en välproducerad skiva (hon har fått hjälp av Trina Shoemaker, prisbelönt för sitt jobb med Sheryl Crow) med enkla rockballader och utstuderade texter. Och jag känner ingenting.
Musiken är i och för sig stundtals ganska vacker, men den lämnar inget bestående intryck och variationen är så pass liten att hela skivan i minnet reduceras till en enda lång låt. Det personliga ljud som varit styrkan hos hennes tidigare skivor är, precis som den akustiska prägeln, som bortblåst. Gitarrerna är elektriska och Kristin har blivit rockigare. Jag får intrycket av att de är så mycket hon vill förmedla att hon inte får någonting sagt. Alla känslor drunknar istället i fina gitarrslingor och stilenliga intensitetsförändringar. Däremot gör sig skivan alldeles utmärkt som bakgrundsmusik. I ordets rätta bemärkelse. Inte en enda gång kräver den din uppmärksamhet och den varken irriterar eller berör. Och det är - givetvis - precis det som är problemet.
Skivbolag:
Artist:
