Till en början tycks allt lösryckt. Känslan från Rekviem har bytts ut mot något som är hårdare på utsidan och mjukare på insidan. Silvana rappar ”du förlorar, jag sa vi ska vinna” samtidigt som hon rappar ”baby dö med mig”. Det är alltid det mjuka som är förgängligt. Som riskerar att radera känslan av igenkänning och fascination.
Det är omöjligt att inte fascineras av Silvana, som tycks balansera mellan två extremer. Men hon är som bäst när hon hittar meningar som cirkulerar runt sig själva, när texten tillåts vässa klorna, när orden väses mellan tandraderna. När allt är en jakt på en reaktion. Det är då orden slutar upp att vara huvudförfattare till storyn, utan att det istället blir sättet som Silvana trotsar rytmen som får lov att vara i fokus. Lyssna bara på öppningsfraserna i Tänd alla ljus och skriv under på allt.
