”I can’t get no satisfaction”, inleder ShitKid som två fingrar i ansiktet på alla de äldre gentlemen som i samband med hennes debut Fish för mindre än ett år sedan mer eller mindre gentlemannamässigt ville uttrycka att den här kejsaren saknade kläder. De herrarna hade fel då, och de kommer att ha fel när de hotade i sin tradition och och sina föråldrade föreställningar om Keith Richards som ”rebell” (!) fortsätter att missa poängen med Åsa Söderqvists geniala gör-det-själv-rock.
Hon fortsätter rada upp korta, intensiva och nu ännu mer oförglömliga låtar som Oh Me I’m Never och Spring Theory. Det är alltid avskalat och akut modernt i sin skramlighet, ofta på en och samma basala trummaskinrytm och den trashigaste gitarr någon kan föreställa sig. Variationen är större nu, men fortfarande är ShitKid stenhård i låtar som High Way. ”I’m not as tough as I seem”, sjunger hon i All My Fears, och just i de raderna är faktiskt enda gången som hon inte framstår som hundraprocentigt trovärdig. För precis så tuff är ShitKid.
