ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

Patrik Forshage 00:00 24 Jan 2020

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.

ShitKid har aldrig brytt sig om sociala normer, lika lite som de bryr sig om rutiner eller förväntningar, ens sådana som de skapat själva. Självklarheter som att man mitt i en våg av internationell uppmärksamhet inte plötsligt byter språk från engelska till svenska struntar de fullständigt i. Att man inte förväntas släppa ett album med bara 14 minuter ny musik rör dem inte i ryggen, eller att dessa 14 minuter repriseras i två uppsättningar låtar där den enda skillnaden är att sången ena gången är lagd på engelska och andra gången på svenska. 

Det där att som ungt argt band arbeta tillsammans med skränlegender som The Melvins och Butthole Surfers är måhända mer comme-il-faut, men då förväntas det unga bandet agera respektfullt och ödmjukt och inte som här skita fullständigt i legendernas synpunkter och bara utnyttja deras stenhårda riffande. Särskilt inte när det unga bandet på det sättet omedelbart är vassare och mer distinkt än de gamla veteranerna faktiskt någonsin varit. 

Och då har vi inte ens börjat resonera om vilket textinnehåll och språkbruk som är förväntat och socialt accepterat, och som absolut inte rymmer texter om vådliga bilfärder med ”tio hunkar som får plats där bak, jag kanske plockar upp en kille till”, som på skivans i hård konkurrens starkaste spår Örnar över Amerika. Sådant går helt enkelt inte för sig.

Som om ShitKid skulle bry sig. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).