”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.
ShitKid har aldrig brytt sig om sociala normer, lika lite som de bryr sig om rutiner eller förväntningar, ens sådana som de skapat själva. Självklarheter som att man mitt i en våg av internationell uppmärksamhet inte plötsligt byter språk från engelska till svenska struntar de fullständigt i. Att man inte förväntas släppa ett album med bara 14 minuter ny musik rör dem inte i ryggen, eller att dessa 14 minuter repriseras i två uppsättningar låtar där den enda skillnaden är att sången ena gången är lagd på engelska och andra gången på svenska.
Det där att som ungt argt band arbeta tillsammans med skränlegender som The Melvins och Butthole Surfers är måhända mer comme-il-faut, men då förväntas det unga bandet agera respektfullt och ödmjukt och inte som här skita fullständigt i legendernas synpunkter och bara utnyttja deras stenhårda riffande. Särskilt inte när det unga bandet på det sättet omedelbart är vassare och mer distinkt än de gamla veteranerna faktiskt någonsin varit.
Och då har vi inte ens börjat resonera om vilket textinnehåll och språkbruk som är förväntat och socialt accepterat, och som absolut inte rymmer texter om vådliga bilfärder med ”tio hunkar som får plats där bak, jag kanske plockar upp en kille till”, som på skivans i hård konkurrens starkaste spår Örnar över Amerika. Sådant går helt enkelt inte för sig.
Som om ShitKid skulle bry sig.
