. Där började och slutade en saga om en relation som hade kunnat bli hur spännande som helst. Howard Devoto hoppade av Buzzcocks efter deras första EP, och åstadkom en fantastisk saga med Magazine istället. Visserligen fortsatte Pete Shelley att styra Buzzcocks i rätt riktning, men urpunkare och arkivarier har aldrig slutat spekulera -- vad hade hänt om Howard Devoto och Pete Shelley hade hållit ihop? Nu får vi skuggan av ett svar. Men Buzzkunst
är trots namnet förstås inte en fortsättning på världens bästa punk-EP, en tillbakagång till sådan estetik vore otänkbart för Howard Devoto. Därför är det desto mer förvånande att skivan istället är en direkt fortsättning på hans senaste band Luxorias andra och sista skiva från 1991. Efter de stela och okänsliga synthexperiment den präglades av, redan då tio år för sent, drog sig Howard Devoto tillbaka för att arbeta i en fotoaffär, och svor på att aldrig mer göra en skiva. Tyvärr är det just hans comeback och återföreningen som är sensationen. Lika glad som man blir över att åter höra Devotos röst, lika deppig blir man över att paret inte brytt sig om att skriva låtar eller att byta ut sina analoga synthar eller sina burunditrumloopar. Pete Shelley fortsätter parallellt med Buzzcocks, och Howard Devoto har inte sagt upp sig från fotoaffären. Klokt.
