Sharon Van Ettens nya album är en känslosam fullträff och hennes absolut bästa verk. Man hör det redan på första låten Darkness Fades. Först klassiskt Sharon, skör sång, vackra gitarrplock, sedan pampig ensemble med syntar, gitarrer, trummor plus hennes sorgesång. Det är oväntat och spännande av henne att jobba med så dynamiska formdelar, förmodligen ett spår av förra albumets experimenterande. Trots att det är en stor ljudbild låter musiken fastbunden, kanske i någon slags sorg.
På många sätt är WBGATAW (We’ve been going about this all wrong) hennes mest extroverta album hittills, med många stora refränger och bygg. Hon har tagit med de bästa delarna från sina tidigare verk men bromsat på 80-talsspåret och snarare dragit sig åt en slags filmisk, melankolisk och vacker rock.
Inga låtar släpptes som singlar till albumet med motiveringen att man skulle lyssna på hela skivan som en "upplevelse". Hade tyckt att det var ett pretentiöst förhållningssätt, om det inte var så att hela skivan faktiskt visade sig vara en "upplevelse". Längtan, sorg, kärlek - ja, det är typiska teman för Sharon Van Etten, men här skildras de med ett större djup, en skarpare skärpa.
Till skillnad från de avskalade pianon och gitarrer som hon tidigare använt finns här en större rockensemble och en hel del syntar (till och med beats!). Visserligen prövades detta på förra albumet, men här nyttjas det till fullo: det är mer storslaget där det behövs, mer intimt där det behövs. Och som tur är fungerar mixen toppen. Hon lyckas skapa ljudbilder som delvis är akustiska och delvis elektroniska, men de elektroniska delarna smälter in på ett sömlöst sätt.
Som sagt, en fullträff. Det finns inte en dålig låt på skivan, även om vissa fungerar som nödvändiga kontraster och andra som plötsliga energiutbrott. Jag känner att jag behöver predika kring några av låtarna, jag vet med mig att alla inte kommer lyssna på allt. Så innan texten är slut vill jag ändå dela med mig av en lyssningsdagbok:
Under Darkness Fades började jag gråta (pinsamt men sant). Mistakes är en chockartad lyssning för inbitna fans: det är rent ut sagt en hit! Tacksamhet känner jag ändå när jag lyssnar på Darkish, den enda balladen utan power här. Come back är nästan svårlyssnad då refrängen är så sorglig och desperat och vacker, men snälla, gör det ändå!
