Omslaget till Sara Parkmans nya skiva Eros Agape Philia utlovar någonting maximalistiskt och blomstrande och burleskt. Sara Parkman uppdukad på ett altare iklädd korsett, bland frukt, blomster, godis och tända kandelaber. Jag har genast höga förväntningar. Och jag är nöjd inom trettio sekunder, under stråkintrot till albumets Preludium. Jag blir våldsamt intresserad, jag har aldrig förr lyssnat på Sara Parkman och tänker, med glädje: vad fan är det här?
Jag har förstått att jag är sen till denna folkfest, och jag är långt ifrån först – snarare sist, då Parkman vunnit både DN:s kulturpris och Grammisnominerats – med att inse hur fantastiskt bra hon är. Och Eros Agape Philia bara vidare tydliggör detta.
På det nya albumet möts Hozier, Astrid Lindgren och älvdrottningen Titania – det är folkligt, mystiskt, mäktigt och modernt. Sara Parkmans röst är så kraftull att jag ryser, igen och igen, och texterna är litterära, skrämmande och lockande. Det är en lång, konceptuell och konsekvent skiva, för att inte nämna otroligt välproducerad. Kompositionen är genomtänkt och fantasifull – det blir aldrig tråkigt, snarare stundvis överväldigande. Körmelodi läggs på körmelodi som läggs på stråkar, det är fullt av lager, en hel värld av ljud. Mitt i behöver jag en paus innan jag kan fortsätta, det är så sprängfyllt av känslor – det slår an någonting gömt inuti och får det att skälva.
Jag sjunger Björnens medryckande refräng resten av kvällen: "låt mig tycka om mig/låt mig tycka om mig själv för ett slag". Och när en discopuls läggs över sångdrillarna i Till Salka påminns jag om norska Aurora, där det folkliga och elektroniska möts. Rosen måste också omnämnas – en sexanthem med mungiga!
I Mörkgröna Älven med Markus Krunegård och i Mammakroppar sjungs det om hjortron och mossa och bastu, och om älven och mamma. Då känns det verkligen i tårkanalerna, och i mina norrländska Vindelälvsrötter. Jag måste ta en paus igen.
