Sara Parkman: “Någon måste våga göra det konstiga”

Kärleken har hittills varit ett ämne som Sara Parkman har undvikit i sin musik, men nu har hon gjort ett helt album om det.

Att benämna Sara Parkman som en mångsysslare av rang känns som en grov underdrift. Hon är violinist, sångerska och kompositör, men också opinionsbildare, skivbolagsägare, dramatiker och inte minst delägare i en gruva. Med ett sommarprat, På spåret-medverkan och diverse fina prisnomineringar kan hon nog också numera kalla sig folklig. Den 14 oktober landar hennes tredje album Eros Agape Philia.
– Jag tycker att det är jobbigt att släppa saker. När en skriver musik är en uppe i det, det är det enda en går runt och tänker på. Sen när det ska släppas för andra är det som att det bara är en produkt, då har en tappat det magiska. Då handlar det om att sälja och visa upp, det tycker jag är ganska jobbigt. Och så är jag nervös för vad folk ska tycka, jag är inte så kaxig. Egentligen handlar det väl om prestationsångest.

I dryga två år har Sara Parkman arbetat med det nya albumet tillsammans med producenten Hampus Norén. Det har kommit till i hennes stuga i Bergslagen, under en residens på författaren Elin Wägners gård i Småland, hennes egen studio i Hägersten samt Svenska Grammofonstudion i Göteborg.

Många brukar föredra att ha en bestämd inspelningsplats, men dina album har en ganska rotlös process?
– Det har blivit så. Varje plats ger sin klang och präglar med sin historia. När vi gjorde förra albumet Vesper var vi i en övergiven gammal skola på den estniska landsbygden. Det var väldigt mörkt och kallt och det hörs. Om en är hemma så pågår livet, men om en åker iväg så händer någonting annat. Det är också ett väldigt kul sätt att resa på, att skriva musik.

"Det var jättesvårt att skriva om sex"

Hur skulle du beskriva det nya albumet?
– Det är en skiva som handlar om kärlek på olika vis, därav namnet Eros Agape Philia. Det grekiska språket har många ord för olika typer av kärlek. Eros är den erotiska, Agape är den gudomliga och heliga kärleken, Philia är kärleken till vänner eller familj. Jag har försökt formulera mig kring kärlek på massa olika vis, till en förälder, till en vän och till en partner. Men också om sex, det var jättesvårt att skriva om. Titeln satte ord på något som jag tyckte väldigt mycket om. Det värdesätter de olika kärlekarna som likvärdiga och visar hur de kompletterar varandra. Meningen med livet är att älska, men det är så väldigt svårt. Så då kan det vara rätt praktiskt att göra musik och text, en får öva sig i någonting som jag tycker att jag borde bli bättre på.

Varför var det jobbigt att skriva om sex?
– För att vi lever i en väldigt hypersexualiserad kultur. Nu känner jag mig som en boomer när jag säger det, men så är det. Populärkulturen är ju det. Vi säljer saker med sex, det är ingen nyhet. Porr är närvarande på många olika sätt. Men jag själv, och jag tror många med mig, tycker att en ganska sällan kan relatera till dess gestaltningar av sex. Det är nästan som en parodi på sex eller en pastisch. Att försöka skriva om det är en väldigt tunn linje. Om det blir dåligt blir det riktigt töntigt eller pinsamt, för var och en har ju sin egen relation till ens sexualitet och intimitet. När en ska försöka sätta ord på någonting som har med det kroppsliga att göra är det lätt att förminska det, och då blir det fånigt.

Just kärlek är också ett ämne som Sara Parkman har undvikit att skriva om innan.
– Det är så många som skriver om kärlek, och jag har tänkt att jag inte är en sådan som skriver om kärlek. Jag har istället skrivit ganska mycket om politik eller konkreta saker. Att skriva om kärlek nu har nog varit ett sätt att ta sig själv på allvar. Jag är också en person som älskar och blir älskad. På den förra skivan utforskade jag ett religiöst språk. Det var jätteläskigt då och jag kände att jag inte kunde prata om det riktigt. Men så gjorde jag musik om det och då fick jag plötsligt tillgång till det språket. Lite så tycker jag att det är med det här också.

Men hur kom det sig att du ville skriva om just kärlek nu?
– Om tio år kommer det att finnas ett solklart svar på det, när en ser var en var i livet.

Den första skivan var en uppsamling av åren då jag var 20-25. Skiva nummer två handlade om att kika i sitt arv men letade sig också uppåt till det heliga, andliga och religiösa. Då kanske det här är steg tre, relationerna som jag blir till genom. Jag har också försökt komma tillbaka till det kroppsliga och vara i jorden. När en har skrivit om det stora och ju mer en betar av så kommer en närmare och närmare sig själv. När vi började på albumet så var det en ganska dålig relation som precis hade tagit slut, så det fanns en hjärtesorg som behövde bearbetas. Då är det ganska fint att gå in och vara i kärlek.

Det känns som att du blir mer och mer filosofisk för varje album.
– Jag tycker ju om skapandet där en hivar in det en är i. Jag har alltid tyckt om att förhålla mig till musik utifrån ett konstnärligt perspektiv, att förvandla det en tänker och funderar kring till musik. Det är också ett sätt att förkroppsliga ord. Ibland kan det vara svårt att ta till sig det, men genom musiken så kan också kroppen få känna det.

Sara Parkman beskriver det nya albumet som en akt två till det tidigare, med skillnaden att soundet den här gången är lite soligare och lyckligare. Men folkmusiken är en ständig palett. Hon utbildade sig till folkmusiker på Kungliga musikhögskolan i Stockholm och har spelat fiol sedan hon var sju år gammal.
– Min musik är ganska långt ifrån hur folkmusik låter. Men all musik jag skriver är grundad i den. Det är som att folkmusiken blev mitt modersmål. På samma sätt som att det hörs att jag pratar svenska egentligen när jag pratar engelska. Väldigt många av mina melodier går i tretakt, det har influerat hur jag bygger arrangemang, eller hur jag tänker kring sväng, rytmiseringar, modalitet, tonalitet och skala. Sen så fylls referensramen på såklart, men det en är uppvuxen med är ens grundtonalitet. För mig är det folkmusiken och den musik jag växte upp med i kyrkan som var en blandning av klassisk musik, psalmer och gospel.

Du är engagerad i många olika projekt, hur har du tid?
– Jag har alltid gjort mycket saker samtidigt. Sedan är det väl också rent krasst så att jag har inget annat brödjobb, så det måste ske många saker och till skillnad från andra jobb så syns det ju offentligt. Sen så kan jag banna mig själv i efterhand och tänka “varför ska jag göra så mycket för”. Jag kan bli rädd att en ska bli sedd som en vräkpotta som bara står och skriker och tar plats. Men det är väl bara ett sätt att hantera livet, en typ av ångesthantering att skapa grejer.

"Alla vill lyssna på musik, men det är väldigt få som är villiga att betala för det"

Sara Parkman var med och startade Folkmusiker mot rasism och har engagerat sig i nätverket Keychange och tankesmedjan Unga tankar om musik. Dessutom är hon med och driver skivbolaget Supertraditional, som har blivit ett sätt att skapa plattformar för lite smalare musik.
– Det är roligt att fundera kring den bransch en är en del av, att vara med och skapa något bra eller förändra det som suger. Till exempel hur resurser fördelas, i och med Spotifys makt och våra jättelåga livegager. Det är en anledning till att många lägger av, att en inte får ihop det ekonomiskt. Alla vill lyssna på musik, men det är väldigt få som är villiga att betala för det. Sedan har vi en kulturpolitik som vill främja konstig, udda och smal musik. Det går att få stipendier för det som inte är kommersiellt gångbart. Men vid ett eventuellt maktskifte är det en stor risk att det försvinner. Det kommer få grava konsekvenser för svenskt kulturliv. Mycket av den kommersiella musiken lägger örat mot marken mot mer subkulturell musik. Det fattar inte alltid politiker – att det därför är viktigt att ge stöd till det som inte bär sig själv ekonomiskt. Någon måste våga göra det konstiga trots att en är rädd att folk tycker att en är dum i huvudet. Så kan den som gör mer trygga produktioner bli inspirerad av det.

Du använder också folkmusiken som ett motstånd.
– Jag har länge jobbat med folkmusik och antinationalism. Man kan väl krasst säga att högerkrafter och nationalistiska partier försökte appropriera svensk folkkultur. De ville värna om svensk kultur, men väldigt mycket av det som vi tänker är svensk kultur är importerat.

"Det finns en kontrast i att besjunga antinationalism med folkmusik"

Det finns en svensk folkkultur som är specifikt svensk, som det svenska språket, men det är hela tiden rörligt och har genom historien präglats av resande mellan länderna. Det blir väldigt märkligt när de vill sätta en gräns för vad som är svenskt, att det är en essentialistisk kultur. För så är det inte. Det finns en lång tradition runtom i världen av att använda sig av folkkultur som ett politiskt slagträ. Nationalister får använda sig av folkkulturen om de vill, men det betyder ju att jag också får använda mig av den för de åsikter och politiska tankar jag har. Det finns en kontrast i att besjunga antinationalism med folkmusik som är rätt given. Det blir lite som en trojansk häst.

Folkmusik är traditionellt förknippad med liveformatet. Låter din musik bättre live?
– Den låter annorlunda, det är två olika saker. Då kan en också skapa rummet tillsammans. Det är ju inte en gudstjänst, men jag tycker att det finns ganska mycket likheter med det. Vi gör en parentes i tiden där vi på scenen och publiken delar konserten tillsammans. Det blir så mycket mer som samspelar än bara det som låter. Jag lyssnar inte på min egen musik efter att den är klar. Då är en inte längre i den heliga kreativa världen. Men när det är live är en i det pågående skapandet och då är det bara kul.

Vad händer nu?
– Jag ska turnera i höst och vår, sedan blir det att påbörja ett nytt album och skriva teatermusik. Jag ska också åka till ett kloster i Paris nästa vecka och gå en kurs i gregoriansk sång med min pappa och ett gäng präster och kantorer. Jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på. Men det blir någon slags semester innan albumsläppet.

Eros Agape Philia släpps den 14 oktober. Dagen efter har Sara Parkman premiär för sin turné.

TURNÉDATUM

15/10 Malmö, Malmö Live
22/10 Ljusdal, Röda Kvarn
23/10 Svanö, Folkets Hus
26/10 Stockholm, Nalen
28/10 Uppsala, Uppsala Konsert & Kongress
29/10 Linköping, Domkyrkan (solo)
4/11 Göteborg, Stora Teatern
5/12 Lund, Mejeriet
6/12 Köpenhamn, Vega