Både Pelle Ossler och framför allt Thåström har rört sig i de här dova, synthtyngda och dystopiska landskapen förr, men kommit vidare i sina respektive musikaliska utvecklingar. Som Sällskapet kastar de sig huvudstupa tillbaka till hur postgoth brukade låta för drygt 20 år sedan, och för att riktigt förstärka känslan av den tidens pretentionsnivå har de Bruno K Öijer att läsaVar och en av oss över pukor, entonig bas och synthsjok. Med uppenbara Einstürzende Neubauten-influenser, inklippta röstfragment på polska (?) och låttitlar ur den polska geografin markerar de att den där tonåriga tågluffarromantiska bilden av Europas bedagade stenstäder, helst på natten och i hällregn, kan leva kvar med oförminskad kraft också för den som är femtioplussare. Thåströms mörka ballad Såg dom komma har episka kvaliteter som motsvarande låtar från Imperiet-tiden har, men annars finns ganska lite på Nowy Port som hade kommit ifråga på upphovsmännens egna skivor.
