Man kanske inte kan kalla det en återkomst, eftersom Sahara Hotnights menar att de aldrig splittrades. Men Love In Times Of Low Expectations är i alla fall det första albumet på över tio år.
Ett ledord albumet igenom är lågmält. Redan första låten Reverie sätter stämningen och tonen, som sedan är ihållande albumet igenom. Avskalad musik, trummor och synt, mjuk men rå sång och ett lagomt långsamt beat. Sedan händer inte så mycket mer resten av albumet.
För även andra spåret följer samma formel, och låtarna efter det med. Nedtonat och tillbakalutat, men ändå svängigt och inte sällan med en upprepande refräng. Det låter alltid bra, nästintill perfekt, men man hade ju inte heller förväntat sig något annat.
Ibland blir det lite mer energiskt, utan att avvika alltför mycket från helheten. I låten Athena blir sångaren Maria Andersson Lundell lite mer lekfull med sången, och det kommer nya ljud i refrängen som gör att ljudbilden blir något annat. Detsamma gäller Mind Games. Det är inte mycket som krävs, men såna små tweaks i musiken gör det lite mer underhållande att lyssna på, speciellt när man lyssnar på det som album och inte singlar.
Det kan låta som något uteslutande negativt att låtarna är lika varandra, och att albumet inte bjuder på några stora överraskningar, men jag tycker inte nödvändigtvis det är det. Sahara Hotnights nya album utstrålar en sån oängslig säkerhet som bara finns när man är så pass trygg i sitt musikskapande som de uppenbarligen är.
Det behövs inget omvälvande, och det behövs inga onödiga krusiduller. Det är kanske också fullt rimligt att det inte är lika rebelliskt som förut. Att låta musiken åldras med en själv är ju ett av de mer värdiga sätten att tackla en återkomst på.
Men om det kommer ett till album, hoppas jag de vågar sticka iväg lite mer.
