Efter Talk Talk har Paul Webb inte gjort mycket väsen av sig, inte ens när han under namnet Rustin Man gjorde han ett lågmält och fint album med Beth Gibbons från Portishead för tio år sedan. Utöver det har det varit helt tyst, men för egen del har arbetet med Drift Code pågått paralllelt med barnuppfostran och vardagsliv under ett helt decennium. Inspelningsarbetet har varit ett strikt systematiskt enmansarbete, med ett instrument i taget i tur och ordning genom det kompletta låtmaterialet innan det blev nästa instruments tur. Paradoxalt nog ger musiken ändå snarare ett organiskt och spontant intryck som i direkt kontrast mot den reglerade inspelningsmetodiken ofta känns improviserat.
Resultatet är en vänlig brittisk folkrock som utan tveksamheter förflyttar sig mellan det ljudligt larmande, det hemsökande hotfulla och det stilla meditativa. Det påminner om Robert Wyatts minst disciplinerade stunder, en association som avsevärt förstärks av Paul Webbs ljust bräckliga och intensivt engagerade röst. Och även om The World’s in Town och Vanishing Heart är höjdpunkter är Drift Code ett utmärkt argument för varför det genomarbetade kompletta albumet inte alls är en död kulturform.
