När den entusiastiska musiktidningen Gidappa! startades i vintras blev redaktionen genast påhoppad för att den, som var vit som Tippex, bara skrev om svart musik. Kan vita västeuropéer verkligen ta till sig musik somi sitt ursprung skapats ur och för ett ghetto? Har vita över huvud tageträtt till de svartas musik? Man kan tycka att de här frågorna borde ha utretts tillräckligt de senaste40 åren, men uppenbarligen inte.
De återkommer också regelbundet i Nöjesguidens brevspalt, främst riktade till våra hiphop-skribenter.Mig veterligen har ingen någonsin vågat ställa samma frågor till Peps Persson, men om någon skulle göra det är jag rätt säker på vad han skulle svara. Klart man kan. Klart de har.
Identifikation har aldrig handlat om att vara identisk, utan om uttryck somär universella. Om att upptäcka något som "ger resonans i själen," för attlåna Peps egna ord.
Peps själv har, kanske mer konsekvent än någon annan i Sverige, vigt hela sitt musikaliska liv åt svart musik. Han har därmed, i ännu högre grad än radiogurun Mats Nileskär, öppnat dörrar och knuffat ett par generationer nyfikna musiklyssnare i tidigare otrampade riktningar. Mig också. Av Peps lärde jag mig älska - och kanske förstå - blues. Med albumen Hög standard och Droppen urholkar stenen, och kanske framför allt med den fantastiska versionen av Jacob Millers Tenement Yard på Spår väckte han en aldrig sinande upptäckarlust för reggae. Och utan honom hade jag nog fortfarande trott att afrikansk musik mest var Miriam Makeba. Men Peps har inte nöjt sig med att agera vägvisare. Han har också, sedan debuten med Blodsbandet 1973, envisats med att placera den svarta musiken mitt i Sverige, genom att översätta svarta klassiker till skånsk samtid.Skälet är det enklaste möjliga: han har alltid tyckt att det varit onödigt att sjunga på engelska; att kommunikationen blir rakare på svenska. En inställning som bidrar till att förklara varför Peps inte är någon coverartist som de flesta andra.
Han är musiken, med samma rätt till den som hans svarta husgudar.Det är bara en sak han aldrig har gjort: ett helt album med bluesklassiker på svenska. Det var nära 1975, då han och Slim Notini delade på utrymmet på en svensk blues-LP, men det är först med Rotblos han löper linan ut. Inte överraskande i och för sig. Efter den utmärkta, eklektiska Spelar för livet för fem år sedan har Peps mest ägnat sig åt just blues, tillsammans med bland andra Bosse Skoglund, Fjellis Fjellström och Micke Elofsson i DownHome Blues Band.
Det är den blues han alltid älskat mest: högljudd och bröstande hotfull Chicago-blues från 40- och 50-talet. Howlin' Wolf, Muddy Waters, ElmoreJames, Sonny Boy 1 och 2 och Little Walter och ett par utflykter till Louisiana deltat och Slim Harpo och storbandsklassikern Rock Me, Baby.
De flesta av låtarna har funnits länge på hans repertoar. Muddys I Got My MojoWorking och den obskyra depressionsbluesen Forty-Four Blues spelade hantill och med på sin första singel 1966, under namnet Linkin' Louisiana Peps.
Men det har tagit drygt 30 år att fundera ut de bästa svenska orden.Fast så blev det bra också: att översätta "got my mojo working" med "min trollmoj funkar" är direkt snillrikt och det finns gott om sådana exempel på Rotblos. Shake Your Moneymaker blir till Skaga kassaskrinet, GoodMorning Little Schoolgirl blir Go'maren, lilla skoltös båda klockrena uppvisningar av all den värme, humor och fräckhet det skånska idiomet kan rymma.
För att inte tala om hur det svänger.Men avfärda det för allt i världen inte som en lättsam ösfest. Låtarna han valt är till största delen hårda, brutala och blottande och Peps och hans makalöst precisa anhang lyckas gång på gång krypa innanför huden på originalversionerna. I Ba'na om vatten (I Asked For Water, She Gave Me Gasoline) blir han Howlin' Wolf, vilket sannerligen inte är illa av en man som väger knappt hälften så mycket som den på alla sätt gigantiske Wolf.
Ett tordönsmuller som lär eka över Göingeslätten länge än.
Allra starkast är dock Nåt inuti mej (Something Inside Me) en sällan spelad Elmore James-ballad, som i sig är rena definitionen av det blåa i blues. Jag har hört den i en handfull versioner, men jag tror aldrig jag hört den bättre. Ett lyckorus för bluesfans, men också oumbärligt för alla som har det minsta intresse för den störste musikaliske uttolkare vi har i det härlandet, nu när både Cornelis och Fred Åkerström är döda.(Skivan släpps den 14 november)Skivbolag:
Artist:
