Låt oss börja med att reda ut ett missförstånd. Nashville-kopplingar och en och annan steel guitar, för att inte tala om en bakgrund som Johnny Cashs svärson och Emmylou Harris välgörare, leder till att Rodney Crowells skivor slentrianmässigt sorteras ner i skivbutikernas countryfack. Men sanningen är att Rodney Crowell numera har väldigt lite med country att göra. På [I]Outsider[/I] snuddar han egentligen bara vid genren i [I]Glasgow Girl[/I] (skriven i Edinburgh!), men även då låter det mer som Grand Drives travestier eller något av Teenage Fanclubs Shoeshine-sidoprojekt än som en genuin cowboy. Istället har han blivit hederlig gubbrockare, som inte ligger vare sig Nick Lowe, Warren Zevon eller bortglömda Marshall Crenshaw efter när det kommer till att knåpa ihop hjärteknipande små novellsånger och kluriga och märkvärdigt (med sydstatsmått mätt) liberala samtidsbetraktelser.
[I]Things That Go Bump in the Day[/I] är en sparsmakad och avskalad poplåt med stillsam steelguitar och en omedelbart klassisk refräng, och den amerikanska kulturens själviskhet får sig en taskspark i [I]The Obscenity Prayer[/I]. "The Dixie Chicks can kiss my ass, but I still need that backstage pass", ropar berättarjaget, noga med sin rätt till Playboykanaler och Aspensemester, men med föga förståelse för tal om solidaritet och empati. Över en varm orgel suckar Rodney Crowell att han aldrig kommer att kunna skriva något i närheten av Dylan eller Byron i den fina balladen [I]Beautiful Despair[/I]. Sedan ger han sig sturskt på [I]Shelter from the Storm[/I], i en bländande duett med Emmylou Harris, och slår sin egen ödmjukhet på fingrarna. Hon värmde Coner Oberst tidigare i år, men det är i Dylan och tillsammans med Rodney Crowell, hennes producent, låtskrivare och gitarrist sedan 30 år, som hon är hemma.
Tyvärr är inte riktigt allt lika underhållande. Irritationen över att som amerikan i Europa få klä skott för sin president i [I]Don't Get Me Started[/I] känns vresig och stompig, och den genomtrista balladen [I]Ignorance Is The Enemy[/I] är bara en ursäkt för att få paradera en vänkrets som utöver Emmylou också består av bland andra Buddy och Julie Miller samt John Prine. Det är helt onödigt, eftersom gubb-Rodney står stadigt på egna ben.
Skivbolag:
Artist:
