AC/DC fick tomt i krutförrådet redan för ett halvsekel sedan. Det vet Angus Young, och det vet Angus Young att publiken vet. Men AC/DC fick å andra sidan ihop tillräckligt med festanthems för en hel livstid enbart på sina sex-sju första album, och därför vill varken de eller vi avsluta festen och gå hem och lägga oss.
Efter att både Steve Marriott och Ronnie Lane gått hädan trodde Paul Weller att han var ohotad herre på frirock-täppan. Men i vassen lurade fortfarande en av de autentiska Traffic-veteranerna, och när Steve Winwood nu kommer ut i ljuset igen ryktas det omedelbart om att Paul Weller dragit in sitt förestående trippelalbum.
Beståndsdelarna är uråldriga. Rock, pop, disco, G- och A7-ackord, vassa gitarrer och arty samplingar, falsett och smarta refränger - alltihop har kombinerats på olika sätt ända sedan Mary hade ett litet lamm. Ändå står vi där tillsammans med Cheetah Chrome och The Trammps och ler förbryllat, fånigt och lyckligt över hur en Williamsburgduo lyckas lura oss att tro att deras debut är hypermodern och lika livsnödvändig som champagnecocktails.
Ynglingen med sleazybrittisk röst uppfann rimligtvis inte disco, men dock ett helt ok elektroalbum.
En funk-o-metal carpet ride som på sin höjd går hem på en metadonklinik för överåriga kaliforniska klubbkids.
Mer gitarr än nöden kräver. Var går gränsen för parodi?
