En av de första konserterna jag gick på var Robyns spelning under Malmöfestivalen 2005. Det är ett suddigt minne och hur mycket jag anstränger mig att komma ihåg minns jag mest bara hennes korta blonda frisyr och att det gjorde ont i ryggen att stå upp i ca 90 min. Två faktum som fortfarande kvarstår; Robyn har ungefär samma frisyr och jag hatar fortfarande att stå upp.
Sedan kom 2010 och Robyn släppte Dancing on My Own. En låt som spelats på kanske varenda fest jag varit på? En låt som alla i min omgivning älskat men jag bara ryckt på axlarna åt. Jag har inte kunnat relatera till Robyn över huvud taget, hon är en magisk robot från en annan galax och jag känner mig oftast som en blöt boll. Allt har känts så strukturerat och seriöst med Robyn och fastän “I'm in the corner, watching you kiss her” absolut har hänt mig så har andra artister lyckats nå mig mycket bättre. För mig har Robyn varit en plats, en klubb, som alla ska till på lördag men jag är inte inbjuden.
Men nu, efter åtta år, är Robyn tillbaka. Och till min stora förtjusning är Honey mjuk, sensuell, snäll och alla andra trygga bra känslor som jag tycker om att känna. Det är lent som sammet och så starkt samtidigt. Robyn har utvecklats så himla mycket i sitt sound under de senaste åren och fastän de ikoniska popmelodierna finns kvar är den här skivan något helt annat. Det är medryckande och Robyn målar upp en drömvärld där allt luktar gott i eftermiddagssolen. Mina favoriter på Honey är självklart låten Honey, men även Missing U, Ever Again och Send to Robin immediately. Baby Forgive Me är låten jag vill höra varje natt från och med nu samtidigt som jag vaggas långsamt till sömns omgiven av mjuka valpar och snälla tankar. Dock så förstod jag inte alls Between the Line? Aja, jag är i alla fall på god väg att konvertera och tjäna the high priestess Robyn.
