Robbie Williams är en framgångssaga med grund i ett starkt showmanship. Han är inget mindre än en kameleont, med variation i lekfulla låtar och smäktande kärleksballader. Men i The Heavy Entertainment Show lämnar Williams en känsla av identitetskris efter sig. Och en väl väntad sådan. Det här är trots allt det elfte soloalbumet på raken och på senare år har vi fått ta del av stundvis malplacerad swing och 80-tal. Den här gången är det som att Robbie Williams insett sin starkaste förmåga och satsar alla kort på att vara just den lekfulla showman han är, till den grad att det blir krystat. Alldeles för krystat.
De flesta av titlarna låter som fylletatueringar (Party Like A Russian, Love My Life, Motherfucker etc). Texterna som uppmuntrar till att festa sig till en hjärnskakning och att kvinnor ska “shake” vad de har fått av sina mödrar låter som soundtracket till en partyfärja. Men ibland lyckas Robbie Williams ge glimtar av den entertainer han är. Som i titelspåret, vars främsta signum är Williams självsäkerhet och ett storslaget saxofonkomp. Eller i vackra David’s Life, som är ett av få exempel på skivan som faktiskt påminner om Robbie Williams ärliga sensitivitet. Men tyvärr drunknar det i den känsla av medelålderskris som The Heavy Entertainment Show lämnar efter sig.
