45 sekunder in på öppningsspåret Afterglow är ögonen fuktiga och andningen aningen instabil. Ásgeirs falsett som omfamnar hans snabba, frenetiska beröring på pianotangenterna är en omtumlande fascination. Han rör sig ständigt mellan renodlat pianospel och högmälda kollisioner av elgitarrer och beats. Han går från minimalistiska detaljer till ofantliga ljudlandskap. Ásgeir befinner sig aldrig i ett mellanläge.
Natasha Azarmi
Natasha Azarmi är musikskribent för Nöjesguiden och skriver främst om pop, rock och indie.
Djustin — Voyagers
Tänk er ett gränsland mellan Rebecca & Fiona, Niki & The Dove och The Knife. Just precis där hamnar Djustin. Voyagers är slagkraftiga beats, á la 80-tals techno och 90-tals disco, bakom Rose Suaus aningen pitchade och betydligt mer inbjudande sång. Det finns dock ett smärre men avgörande bekymmer och det är inte bristen på dansanta låtar. Faktum är att stor del av debutalbumet är potentiella klubbfavoriter som knappast kommer gå obemärkt förbi under kommande sommarkvällar. Men än så länge känns Djustin som lånade komponenter från redan existerande akter.
Dolce – Av liv och grönska
Dolces fullängdsdebut är svindlande vispop. Faktum är att moderniserade visor av Dolces slag har nog inte funnits på den svenska musikmarknaden sedan sisådär Monica Zetterlund.
Anna Levanders röst öppnar upp en oas av tidigare oåtkomliga känslor. Leopold Nilssons pianospel sätter sinnet i trans. Tillsammans bjuder Dolce in våren. Eller, rentav mer än så. Det är en enkel genväg till en sommaridyll. Inledningsspåret Dacka är de sista tonerna i texthäftet innan du med glädjesprängda ben sprang iväg på sommarlov.
Mando Diao är tillbaka med skiva och turné
"Vi bröt roller i och med att Gustaf slutade".
