För den breda massan i Sverige är Matt Chicoine från Detroit ingen särskilt stor angelägenhet (verklighetscheck; har just sett ett avsnitt av Popstars med musikindustrins grå eminens, Warner-chefen Sanji Tandan i huvudrollen). Fast i själva verket är det artister som Recloose som både jag och några tusen till vill höra i etern. Då menar jag inte som vinjettmusik i ZTV om fem år.
Cardiologyär belöningen för de som trofast legat i omlopp kring Planet E, Carl Craigs klassiska Detroit-etikett. Periodvis har inte allt varit jättespännande, Matt Chicoines släpp som Recloose har på senare tid varit den stora behållningen. Förväntningarna gick snabbt igenom taket och Reclooses mix-CD Jig Saw Music
följde tätt efter. I kölvattnet av den tog sig ett mindre lämmeltåg av dansälskare till Reclooses spelning på förra årets Hultsfredsfestival för en bit hembakt Detroit-house. Matt Chicoine växte upp 45 minuter från Detroit, i Ann Arbor. När han var liten spelade han sax i skolorkestern och lyssnade på Electrifying Mojo på radion. Han återupptäckte inte technon förrän han blev äldre och redan hunnit utvecklas till en duktig hiphop-DJ. Detta återspeglas på skivan bland annat i att den mot slutet går i lite sävligare tempo men också i att supersingeln Can't Take It
, med sång av Dwele, har ett fantastiskt parti med scratch. Samme sångare misstänker jag går loss på öppningsspåret Ain't Changin
, också det lika fanatiskt vackert (menade jag fantastiskt?). Fina texter till de förnekande låttitlarna dessutom. Recloose är också något så ovanligt som en amerikansk artist som lyckats tolka strömningar i europeisk elektronisk musik och skjuta tillbaks dem över Atlanten i överljudshastighet. Man skulle kunna hävda att han tar en artistisk risk i sin allomfattande eklekticism, något som sällan är helt lyckat när det slår över i något alltför homogent och slätstruket. Nu rör sig Recloose så pass otyglat och tvärt mellan techno och house och dräller med influenser från electro, dub, funk och hiphop att det snarare framstår som stilbildande.
