Egentligen la ju Richmond Fontaine ned verksamheten efter You Can’t Go Back If There’s Nothing To Go Back To för snart två år sedan, och vi som bevistade deras spelning i Stockholm 2016 var införstådda med att det var sista gången någonsin. Tills Villy Vlautin upptäckte att han behövde sitt band för ytterligare en sak.
Parallellt med bandet och sin musik har Willy Vlautin kultiverat sitt författaren, och i hans senaste roman Don’t Skip Out On Me om hur en ung man från Nevada skapar en ny identitet som den mexikanska boxaren Hector Hidalgo i ett samtida USA där spänningarna ökar var det något som fattades. Det fattades något som förmedlade miljöer och stämningar. Det saknades ett soundtrack, och Villy Vlautin visste hur det kunde åstadkommas.
Richmond Fontaines viktigaste styrka under hela bandets existens har varit kombinationen av intelligent och ödesmättad americana och Vlautins novelliknande berättande texter. På det här albumet finns bara det förra, eftersom berättandet finns i den tillhörande romanen. Men även i konsekvent instrumental form behåller Richmond Fontaine sin dynamik. Snarare än teman och stämningar fortsätter de spela utmärkta americanasånger, där Hector and the Trophy och Mr. Reeses’s Place in La Jolla är särskilt starka även utan sin explicita lyriska dimension.
