Sångerna på Hollow Meadows tillkom under månader av sängliggande konvalescens, och det kan förklara att Richard Hawley här återvänder till sin gamla genomtänkta och låtbaserade musik istället för att fortsätta förra albumets delvis misslyckade psykedeliska ljudexperiment. Någon liten rest har visserligen letat sig in i form av ett gitarrbuzz i Which Way, men annars är det åter stilig crooning i stilla retroballader med luftigt ljud, stråkar och gitarrtwang som gäller för Richard Hawley. Serenade of Blue är just vad titeln säger, och i än tystare Nothing Like A Friend förmedlar han samma gentlemannamässiga sentimentalitet som Nick Lowe numera excellerar i.
Hollow Meadows är allts ett återseende med den Richard Hawley som vi från början lärde känna och uppskatta. Och som så ofta när vi möter någon vi en gång var nära dröjer sig en otillfredsställd och förundrande känsla kvar efter mötet. Har han inte blivit lite tråkigare sedan sist?
