Richard Hawley - Hollow Meadows

Patrik Forshage 00:00 14 Sep 2015

Sångerna på Hollow Meadows tillkom under månader av sängliggande konvalescens, och det kan förklara att Richard Hawley här återvänder till sin gamla genomtänkta och låtbaserade musik istället för att fortsätta förra albumets delvis misslyckade psykedeliska ljudexperiment. Någon liten rest har visserligen letat sig in i form av ett gitarrbuzz i Which Way, men annars är det åter stilig crooning i stilla retroballader med luftigt ljud, stråkar och gitarrtwang som gäller för Richard Hawley. Serenade of Blue är just vad titeln säger, och i än tystare Nothing Like A Friend förmedlar han samma gentlemannamässiga sentimentalitet som Nick Lowe numera excellerar i. 

Hollow Meadows är allts ett återseende med den Richard Hawley som vi från början lärde känna och uppskatta. Och som så ofta när vi möter någon vi en gång var nära dröjer sig en otillfredsställd och förundrande känsla kvar efter mötet. Har han inte blivit lite tråkigare sedan sist?

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.