Det är inte det nya och häftiga som vi söker. Egentligen. Vi jagar den eviga och djupa kärleken. Allt nytt blir gammalt, och modernitetsjägaren lever i ständig rastlöshet. Därmed inte sagt att det eviga är mindre problematiskt. I Richard Hawleys innerligt storslagna orkesterballader och twang-schlagers vägrar solen skina och hans hjärta krossas ideligen. Singeln Tonight the streets are ours slår Morrissey på fingrarna i allt från änglakör och utanförskap till (själv-)mördande melodi, och hans rockabilly kommer direkt från oobie-doobie-ladan. Det gör Lady’s bridge till ett evigt och nödvändigt album, inte bara för den som någon gång snyftat till Weeping Willows.
Patrik Forshage
Är du den sista i raden av berömda internationella crooners?
— Jag är ingen crooner, jag bara sjunger så här. Jag vet inte hur man gör för att vara rocksångare, jag är en sådan miserable bastard.
Hur mycket har du fått kompromissa på Lady’s bridge?
— Det är 100 procent jag som bestämmer. Ingen producent som skulle fixa det ljud jag vill ha, och ingen på skivbolaget skulle någonsin våga ha förslag på hur mitt album ska låta. Liksom, jag skulle bara svara: Tvinga mig! Kom igen! Artister som gnäller på att skivan inte blev som de ville får skylla sig själva, de har kompromissat för att de är mer intresserade av kändisskap än av integritet.
Skivbolag:
Artist:
