Häromveck-an skrev Karolina Ramqvist en klockren liten krönika i DN om den nya reklamradiokanalen The Voice. Den handlade i stort om hur en kommersiell station väljer att fokusera på hiphop och r'n'b först då stilarna letat sig ut från bakgatorna och ut till massorna. Och om hur det enda som spelas är samma MTV-hits timme ut och timme in. Det är alltid kidsen som är först med det nya, varför inte ge dem det nya?
Samma väg till mötes går de mindre soulstjärnorna. En av vår tids allra finaste soulsångare, Rahsaan Patterson, har blivit förpassad till den utmärkta lilla engelska souletiketten Dome. Jag säger förpassad för självklart kommer Rahsaan inte nå lika många som när han låg på stora MCA. Och vad jag förstår så kommer New York-födde Pattersons nya album [I]After Hours[/I] endast släppas i Europa. Det är, som man säger, synd och skam.
[I]After Hours[/I] är inte i klass med självbetitlade debuten från 1997, ej heller med [I]Love in Stereo[/I] från år 2000, men har ändå en hel del att komma med. Rahsaans falsettröst är intakt och alldeles ljuvlig, soulen är kanske lite mer synthig än förut och ibland får jag känslan av att det är Prince från tidigt 90-tal jag lyssnar på. [I]So Hot[/I] är snabbast och kommer lyfta vilket modernt soulgolv som helst och [I]The One For Me[/I] är mest sparsmakad med sitt enkla trumkomp och sina hummande körer som bästa feature.
En annan artist i utkanten är Philly-tjejen Lizz Fields. Väldigt lätt att missta henne för Jill Scott, så lika är deras röster, men Lizz har nånstans ett eget uttryck, ett knastrigt ljudspår och rytmer som likt ett mantra nästlar sig in i din sinnesstämning. I en halv skiva ungefär. Starkare låtmaterial än så har inte Lizz. Men om du vill lyssna på något annat än Beyoncé eller Usher så är det här två ställen att börja på.
Skivbolag:
Artist:
