Förhandssnacket om Era vulgaris har handlat nästan uteslutande om eventuella gästvokalister. Och för er som tyckte att det mest spännande med detta släpp var Trent Reznors, Billy Gibbons och Julian Casablancas eventuella medverkan blir detta en besvikelse. Titelspåret med Reznor finns inte med på skivan (däremot på YouTube), Gibbons fick förhinder och även om Casablancas gästsjunger och spelar keyboards på Sick sick sick är det knappast något som stjäl showen.
Ett QOTSA-album har bara en huvudperson och det är Josh Homme. Och i vanlig ordning är det nära att man tappar hakan när man hur Homme och hans psykonauter kan pressa in så många infall på en sådan liten yta och ändå komma undan med något som trots alla arty och aviga pretentioner någonstans passerar som kommersiell rock. Det kränger, gnisslar och väsnas utan att för en sekund förlora siktet på målet. De blandar funk, blues, industri, goth och psykedelia utan att sömmarna syns för en enda sekund.
Det som gör QOTSA så mycket tillgängligare än många kollegor är att det hela tiden finns en botten av traditionellt låtskrivande. Trots alla taggiga utfall heter de mest inflytelserika husgudarna fortfarande Lennon/McCartney och efter tre genomlyssningar av Era vulgaris sitter varenda refräng som ett knippe sportmössor.
Vad som imponerar ännu mer är hur Homme med varje QOTSA-album lyckas så perfekt med avvägningen av nya idéer och bibehållen särart. Man inte bara känner igen ett QOTSA-album på det första riffet, man känner också igen VILKET QOTSA-album det är. Det tyder på alternativrockpondus i nivå med självaste Sonic Youth. Något de flesta andra band bara kan drömma om.
Skivbolag:
Artist:
