Juli brukar vara en närmast skivfri månad, helt utan nya releaser, men 2020 kommer nya album som vore det en ständig vårflod. Covid-19 innebar ju att den egentliga vårfloden uteblev, när artist efter artist och band efter band sköt upp sina tänkta album tills när vi alla hoppades bättre tider skulle komma.
För Protomartyr får en fyramånaders senareläggning oanade konsekvenser. ”When the ending comes is it going to run at us like a wild-eyed animal? A foreign disease washed up on the beach? A dagger plunged from out the shadows?” sjunger Joe Casey i farligt ödesmättade Processed by the Boys. Nu är det en kommentar bland tusen till samtida skeenden. Men när Ultimate Success Today egentligen skulle ha släppts, runt sportlovstid, var det en iakttagelse mer skarpsynt än de flestas. Och när den skrevs och spelades in hösten 2019 var det en dyster profetia.
Men varken den eller texter om stora våldsamma demonstrationer och om påtvingad instängdhet beror på synska förmågor. Det är helt enkelt den sortens ämnen som Detroitbandet normalt behandlar i sin konsekvent apokalyptiska postpunk, som har nära släktband till Nick Caves gamla Birthday Party. Ofta låter det som ett mer extrovert The National, med en svårkontrollerad manisk agitator som frontfigur. På några ställen dämpar han sitt intensiva ordspottande, som i tempofluktuerande The Aphorist, och halvsjunger istället. Det fungerar utmärkt, men Protomartyr är som bäst när de verkligen oroar, och att de bjuder in fritänkande jazzmusiker som saxofonisten Jemeel Moondoc på bland annat Tranquilizer är både logiskt och friskt oroande.
