Post Malone - Beerbongs & Bentleys

Sophie Winberg 13:55 27 Apr 2018

Det är oförtjänt att Post Malone omnämns som någon genreöverskridande innovatör när hans musik ärligt talat är helt vanlig massproducerad kommersiell hiphop. I en värld där Eminem gjort musik med Ed Sheeran, Kanye med Bon Iver och Avicii (<3) arbetade in varenda genre som någonsin existerat i sin musik ligger Post Malone knappast i framkant för en obskyr underground-rörelse bara för att han själv nämnt både Bob Dylan och 50 Cent som influenser. 

Jag är ibland osäker på om Post inte bara är ett långt gånget Joaquin Phoenix-projekt a la I’m Still Here, och skulle ärligt talat ha mer respekt för honom om så var fallet. Tyvärr tror jag snarare att någonstans mellan när han som tonåring började spela gitarr för att han gillade Guitar Hero och denna platta rann självkritiken av honom. Kvar blev någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och det blev i takt med att humorn, ironin och glimten i ögat försvann klart lättare att se bristerna i musiken han skriver. Alla kan inte vara Kanye och fortsätta producera bra musik även när de trasslat in sig i sig själva och totalt tappat kontakten med verkligheten. Men vi behöver inte ens jämföra Post Malone med andra för att jag ska känna mig underwhelmed - inte ens på den interna Post-Malone-skalan kan detta anses speciellt bra. ¯\_()_/¯

Post Malone är ett utöver detta dessutom ett textboksexempel på kulturell appropriation, och det är magstarkt att i hans position hävda att “samtida hiphop inte berör något viktigt”. Speciellt när han själv mest bidrar med lyrics som “I've been fuckin' hoes and poppin' pillies”. 

Det enda jag tar med mig från Beerbongs & Bentleys är en rysning av välbehag när Nicki Minaj rappar “Call me Buffy 'cause that's what I slay like”.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

ShitKid - Duo Limbo/Mellan himmel å helvete

”Jag måste tona ner min oförskämdhet, min högljuddhet, men jag vet inte hur”, suckar Åsa Söderqvist i Vredesterapi (eller ”I have to be a little less, a little less loud, but I don’t know how” som det heter för den som föredrar den engelskspråkiga varianten Anger MGMT). Men även om Åsa Söderqvist och Lina Molarin Eriksson i högsta grad bör tas på allvar behöver vi nog inte göra det med just det citatet.

A Girl Called Eddy - Been Around

På sitt debutalbum balanserade A Girl Called Eddy - eller Erin Moran som hon kallas i vardagen - på slak lina mellan Dusty Springfield och Nancy Sinatra, och med en elegant ekande retroproduktion signerad Richard Hawley är det fortfarande en pärla att upptäcka såhär 16 år senare.