Post Malone - Beerbongs & Bentleys

Sophie Winberg 13:55 27 Apr 2018

Det är oförtjänt att Post Malone omnämns som någon genreöverskridande innovatör när hans musik ärligt talat är helt vanlig massproducerad kommersiell hiphop. I en värld där Eminem gjort musik med Ed Sheeran, Kanye med Bon Iver och Avicii (<3) arbetade in varenda genre som någonsin existerat i sin musik ligger Post Malone knappast i framkant för en obskyr underground-rörelse bara för att han själv nämnt både Bob Dylan och 50 Cent som influenser. 

Jag är ibland osäker på om Post inte bara är ett långt gånget Joaquin Phoenix-projekt a la I’m Still Here, och skulle ärligt talat ha mer respekt för honom om så var fallet. Tyvärr tror jag snarare att någonstans mellan när han som tonåring började spela gitarr för att han gillade Guitar Hero och denna platta rann självkritiken av honom. Kvar blev någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och det blev i takt med att humorn, ironin och glimten i ögat försvann klart lättare att se bristerna i musiken han skriver. Alla kan inte vara Kanye och fortsätta producera bra musik även när de trasslat in sig i sig själva och totalt tappat kontakten med verkligheten. Men vi behöver inte ens jämföra Post Malone med andra för att jag ska känna mig underwhelmed - inte ens på den interna Post-Malone-skalan kan detta anses speciellt bra. ¯\_()_/¯

Post Malone är ett utöver detta dessutom ett textboksexempel på kulturell appropriation, och det är magstarkt att i hans position hävda att “samtida hiphop inte berör något viktigt”. Speciellt när han själv mest bidrar med lyrics som “I've been fuckin' hoes and poppin' pillies”. 

Det enda jag tar med mig från Beerbongs & Bentleys är en rysning av välbehag när Nicki Minaj rappar “Call me Buffy 'cause that's what I slay like”.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.