Post Malone - Beerbongs & Bentleys

Sophie Winberg 13:55 27 Apr 2018

Det är oförtjänt att Post Malone omnämns som någon genreöverskridande innovatör när hans musik ärligt talat är helt vanlig massproducerad kommersiell hiphop. I en värld där Eminem gjort musik med Ed Sheeran, Kanye med Bon Iver och Avicii (<3) arbetade in varenda genre som någonsin existerat i sin musik ligger Post Malone knappast i framkant för en obskyr underground-rörelse bara för att han själv nämnt både Bob Dylan och 50 Cent som influenser. 

Jag är ibland osäker på om Post inte bara är ett långt gånget Joaquin Phoenix-projekt a la I’m Still Here, och skulle ärligt talat ha mer respekt för honom om så var fallet. Tyvärr tror jag snarare att någonstans mellan när han som tonåring började spela gitarr för att han gillade Guitar Hero och denna platta rann självkritiken av honom. Kvar blev någon som tar sig själv på alldeles för stort allvar, och det blev i takt med att humorn, ironin och glimten i ögat försvann klart lättare att se bristerna i musiken han skriver. Alla kan inte vara Kanye och fortsätta producera bra musik även när de trasslat in sig i sig själva och totalt tappat kontakten med verkligheten. Men vi behöver inte ens jämföra Post Malone med andra för att jag ska känna mig underwhelmed - inte ens på den interna Post-Malone-skalan kan detta anses speciellt bra. ¯\_()_/¯

Post Malone är ett utöver detta dessutom ett textboksexempel på kulturell appropriation, och det är magstarkt att i hans position hävda att “samtida hiphop inte berör något viktigt”. Speciellt när han själv mest bidrar med lyrics som “I've been fuckin' hoes and poppin' pillies”. 

Det enda jag tar med mig från Beerbongs & Bentleys är en rysning av välbehag när Nicki Minaj rappar “Call me Buffy 'cause that's what I slay like”.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av