Första intrycket: kom in i matchen med det där hemmasnickrade omslaget. Andra intrycket: gääsp. Polo G är en bra rappare men inget i hans sound sticker ut. På Hall of Fame sviks han av generiska beats och ett 20 låtar långt album som kunde ha varit hälften så långt.
Hur många gånger kan jag säga att Hall of Fame är tråkigt utan upprepa mig? Trist, enformigt, torrt och tröttsamt läser jag innantill på synonym.se. Polo G:s mörka, melodiska och långsamma trap är hiphopmotsvarigheten till ett urtuggat tuggummi. Samma låga näringsvärde som en nyöppnad juicy fruit, men helt utan smaken.
Några låtar fungerar bättre. Gang Gang med Lil Wayne är en välgjord traplåt med tjock 808 och ett färgglatt syntbeat. Clueless med Pop Smoke och Fivio Foreign är en energisk trapbanger och ett välkommet uppbrott från allt det trötta och sega. Avslutande Bloody Canvas är en rå och stark berättelse om gängliv och meningslöst våld. En snabb påminnelse om Polo G:s potential som rappare, precis innan skivan tar slut.
Men det här är inte en recension på tre låtar i isolation. Som ett 54 minuter långt paket håller Hall of Fame inte måttet.
