Det är drygt 20 år sedan Pink debuterade med albumet Can't Take Me Home. Nu – åtta studioalbum, två Grammys och 30 miljoner sålda skivor senare – släpper hon Trustfall. Titeln kan tolkas bokstavligt, eftersom hon till våren ger sig ut på världsturne. Den 43-årige artisten är känd för att hissas upp i taket under sina konserter.
Men mer troligt är Trustfall en blinkning till konsten att vara människa. Bearbetning tycks vara plattans röda tråd. Redan i första låten When I Get There ligger döden och bubblar. Det är en ballad om efterlivet, och på några ställen blir det sorgligt på riktigt. Texten krymper från det allmänmänskliga till något internt. “I hear a joke and I know you would've told it better”. Det låter som hon sjunger om en certain someone.
Stämningen vänder totalt när titelspåret Trustfall tar över. Soundet är Pink (och en del Dancing on My Own av Robyn men det är väl som det ska vara) som vi känner henne med popsyntar och producerade trummor.
Av 13 låtar är tre av dem features. The Lumineers, Chris Stapleton och First Aid Kit kommer som en frisk fläkt när tålamodet sinar. Track nummer fem bygger på ett väl igenkänt gitarrplock à la systrarna Söderberg. Det låter inte alls speciellt Pink, men väldigt First Aid Kit. Kids in Love sticker också ut med sin välskrivna och mer poetiska lyrik.
Bakom kulisserna har Pink även teamat upp med producenterna Max Martin och Shellback. Det hörs i Never Gonna Not Dance Again, som om man räknar bort gästartisterna är plattans bästa låt. Den dubbla negationen skulle kunna syfta till en identitetskris såväl som pandemitiden – poängen är att vad som än fick Pink att sluta dansa aldrig ska stoppa henne igen. Verserna består av bas och klyschig text, men sedan överraskar sticket och går rakt in i en dunderrefräng. Ljudbilden har allt: blås, backing-vokaler och ett avskalat gospel-stick. Hade jag inte vetat bättre skulle jag gissat att det rörde sig om ett finalnummer i musikalen Footloose.
I en intervju med Billboard kallar Pink albumet det bästa hon gjort. Det är det inte. I flera fall är det texten som sänker henne; när sensmoralen faktiskt har något sviker formuleringarna. Kanske skulle hon tjäna på att döda darlings, och komprimera skivan till sju eller åtta låtar för att få det mindre spretigt. Men å andra sidan måste man väl hämta andan innan nästa dans.
