På Isle of Eigg i nordvästra Skottland sitter den underfundigt underhållande psykedeliamusikern Johnny Lynch och funderar över livets stora samband. Den tumvärld som upptar hans grubblerier här beskriver hans som det paradoxala i att tummen är det som skiljer människans fysionomi från andra arters (så säger han) och därmed varit avgörande för evolutionen, och samtidigt är den kroppsdel vi använder för den artificiella verklighet som utgörs av mobiltelefoner och surfplattor, och som därför orsakar människans de-evolution. Nämnde jag att han är en psykedelisk humorist?
Låt nu inte det skrämma bort dig. Det fantasifulla och underhållande är lika påfallande i hans psykedeliska popmusik, lika späckad med elektroniska subtilititeter som med melodiska kvaliteter. Folkpopen från hans tidigaste album finns i botten, men stickspåren i elektriskt surrande gitarrer, förvrängda ljud, r’n’b-inslag och arkadspelsljudeffekter är i kosmisk balans med texter om UFO-kidnappningar och astronautsex, och eleganta Turning Back kan till och med bli en hit om stjärnorna står rätt.
